zippit

Sitter i Sydney och har astrakigt, for Beckie sover och jag har inget att gora.
Kul i allmanhet att vara har, men for stunden sa ar jag sysslolos.

Har varit pa zoo idag, tog oss 3 och en halv timme att vandra igenom!
Sjukt kul!
Och imorgon blir det hajdykning :)
Skall bli sjukt kul!

Far se om jag hittar nagon ikvall att prata med, annars far jag roa mig on my own!

Ursakta om det ar A och O ist for dem tre sista bokstaverna i alfabetet, men dem saknar dem tangenterna har..
Sa, sa lange jag ar har kommer mina inlagg att se ut sahar.

God I miss you!

Jag saknar dig.
Det ar allt jag har att saga.
Bara sa du vet.
<3

Har idag varit och träffa Alexandra :)
Det var sjukt kul att se henne igen, sprang runt i affärer och letade saker till hennes utklädsel,
ute i lite väl sen tid som vanligt ;)
Sedan tog vi en fika innan det blev dags för mig att åka hem..

Självklart så var det ju problem med personalbrist på tåget, så vi blev stående en massa minutrar försent.
Drygt.
Men vi kom iväg till slut och jag han precis med bussen efter en välbehövlig språngmarsch.
Man tjockar på sig så mycket här så det var bara skönt att få springa.

Hemma (hos mina föräldrar), eller rättare sagt, ute på ön, så ringde jag farsan och blev upphämtad.
Fick se grytholmstorpet, hälsade på morsan innan jag och farsan tog en långpromenad hemåt.

Hemma igen så ringde jag vackraste Elin och pratade en stund.
Så skönt att få höra hennes röst igen!
Sedan blev det msn, msn, mer telefon, lite msn, och nu, här, massa känslor, så jag funderar på att gå ut och ta en cigg, men har en gnagande känsla av att jag behöver vakta datorn...
Så vi får se hur det blir med den biten.

Skall kolla på Convoy och The Boondock Saints sen.
Får se en klassiker + en favoritfilm.
Skall bli, kul.

Nu har jag väl två längtor.
1. Australien.
Skall bli stört kul att få komma dit!
Åker nu på tisdag, så, två och en halv dag kvar!
Eller, två dagar och en natt :)

2. Karlskrona och Elin.
Saknar min stad, men mest så saknar jag Elin.
Visst, jag saknar alla andra med, men mest är det Elin..

Idag har varit nästan helt insane bra!
Visst, mötet med lillebrorsan (den yngsta) var ju inte helt positivt, men inte helt negativt heller...
Efter det så spenderade jag 1 och ½ timme på IKEA med min föräldrar och min yngsta storasyster :)
Helt okej faktiskt!

Och efter det, the grand finale, så fick jag träffa Leroy!
För första gången sedan vi började prata med varandra så har jag faktiskt fått träffa henne!
Och hon var (är) sanslöst söt, om inte vacker!
Hur go och snäll som helst, ja, dem två timmarna vi vandrade omkring var ett rent nöje faktiskt :)
Hon bara MÅSTE flytta ned till Karlskrona!
Det skulle varit awesome! :D

Nu sitter jag här, skall försöka sova snart eftersom jag skall upp tidigt.
Imorgon skall jag träffa Alexandra, Munken, och Leroy en liten snabbis till ;)
Så ännu en dag fullt upp!
Kul att jag träffar så här mycket folk, att jag inte är bortglömd :)
Faktiskt ^^

Men åh, vad jag saknar Karlskrona ändå, Stockholm är ingen stad för mig :(
Men men, snart är det Australien, och sedan efter det är det bara en vecka tills jag får komma hem igen :)
Surt, eftersom jag vill träffa dem jag gillar här i Stockholm, skönt eftersom jag slipper all stress och dem jag INTE gillar här i stockholm!

Nu så sitter man i Stockholm, hemma hos mina föräldrar.
Det var kul att se dem igen.
Fick även träffa Sussi en stund, käkade middag och så.
Har även hunnit med att träffa min ena lillebror och min ena storasyster.
Även det funkade (även fast min lillebror inte visade sig så överglad att få se mig).

Så varför känns det inte bra?
Varför känns det som om jag är på helt fel plats vid helt fel tid?
Jag gillar inte Stockholm, jag gör verkligen inte det.
Och jag gillar inte känslan av att ha lämnat alla bakom mig.
Känner mig som en sådan svikare, som om jag verkligen har svikit alla.
Och jag kan inte säga att jag blir av med känslan direkt heller...
Jag vill finnas till, räcka till, kunna vara på fler ställen samtidigt.
Men det går inte.
Förlåt alla er i kna som jag sviker nu.
Jag behöver er, så ingen av er får försvinna nu.
När jag kommer hem igen, så vill jag att, jag vet inte, eller jo, jag vet, jag vill att allt skall vara som när jag lämnade det, visst, bättre för vissa hoppas jag, men annars vill jag ha allt som det var!
Lova mig det, att jag inte behöver oroa mig, utan att ni finns kvar, att om det skall ha förändrats så till det BÄTTRE!
Åh, jag saknar er redan..

Men, jag skall fan ha det KUL i Australien!
Jag kommer ju ha kontakt med allt folket ändå, och ja, jag tror att alla klarar sig utan mig..
Jag behövs inte hela tiden.
Och nu måste alla bevisa att ni har ett liv som inte jag skall blanda mig i.

Och Du, du KOMMER klara detta!
Verkligen, jag tror på dig, alltid gjort kommer alltid att göra.
Mitt allt, min bästa vän <3

Nej fan, nu skall man sova så det snabbare blir Australien! :D
Gnatt på er!

Nu har jag påbörjat min resa, sitter just nu på bussen på väg till Stockholm!
Och på tisdag morgon lyfter flyget från Sverige!
Känns lite ledsamt att lämna mitt kära Karlskrona, men det får Australien och Beckie kompensera upp! :)
Och det kommer dem lyckas med, det är jag säker på!
Och så skall jag ju träffa massa gamla vänner plus mina föräldrar i Stockholm, bara det kommer bli finfint :)
Men jag saknar redan nu mitt lilla Karlskrona, och alla vänner där, men dem får klara sig utan mig ett litet tag, och jag utan dem...

Fördelar med Swebusexpress:
Eluttag till dator/mobil
Internet hela vägen
Direktbuss till Stockholm

Nackdelar med Swebusexpress:
Priserna har skyhöjts
Oftast fulla bussar
Har man AD/HD så blir det väldigt jobbigt att åka dessa sträckor utan mediciner
Långa resetider

Sammanställning:
Swebusexpress funkade bra förut då det var billigare än tåget.
Nu har tåget blivit billigare om man bokar i god tid, det finns mer utrymmen där, det går snabbare, och är bekvämare. Och på dem största sträckorna finns det internet med.
Så, tåget är ju att föredra om man bokar i god tid.
Synd bara att jag inte gjorde det med uppresan i alla fall...
Men jag gjorde det med hemresan! :D

Imorgon är det jag som lämnar mitt lilla Karlskrona för mitt gamla Stockholm.
Skall hälsa på mina föräldrar där och se lite hur allt är med folket.
Gamla vänner och så.
Vill se hur allt gått med alla.

Och tisdagen därpå, om en vecka alltså, så är det Australien som gäller!
Det första jag skall göra när jag kommer dit är... SOVA!
Först dagen efter börjar äventyret!
Då skall vi ta en helikopterflight (!!!!) över staden, ytterligare en av mina drömmar!
Förstt få flyga plan, sedan helikopter, det är två drömmar på två dygn!
Vidare så är det inbokat skydiving, bungyjumping, hajdykning, movie world, något zoo som jag inte minns vad det heter, och festa HUR mycket som helst!
Min vilosemester kommer ta mer krafter på mig än vad ett jobb skulle göra :P
Och jag skall ha så jävla KUL!
Men bäst av allt kommer nog vara att få träffa Beckie igen!
Sjukt länge sedan jag träffade henne!

Men idag blir det till att fokusera på att packa och städa.
Och gå min sista dag på Iris Hadar..
Wish me luck!

Hur FAN hanterar man att älska någon till den milda grad, att man inte bara kan dö för den personen, utan att man till och med kan leva för den?
Hur skall man sortera ut tankarna och tro på det logiska när bilderna är så övertygande?
Om inte bilderna funnits i mitt huvud, hade jag då kunnat ta detta som en 'vanlig' människa?
Hade jag kunnat överleva detta i känslor utan att gå under?

Nu ikväll läste jag något som verkligen gjorde att jag tog illa vid mig.
Fastän det logiska säger att det inte är vad jag tror det är, så säger bilderna i min skalle att det är något annat.
Och dem bilderna är så sjukt övertygande.
Jag vet inte vad jag kan tro längre.
Jag kan inte tro på mig själv, trodde på andra, men, nej, det var ett misstag.

Skit samma, inget av det jag säger är relevant, det mesta är trivialt, men jag vet inte vart jag skall vända mig längre...

Känner för att skriva det där brevet just nu...

Dagen i sig var väl ointressant, glömde ta mina mediciner (eller snarare, hade inga) så  jag satt och somnade på Iris Hadar.
Så till slut skickade dem hem mig, för dem ansåg mig inte vara i skick för att vara där..
Så jag åkte hem, och träffade Kim och Linn.
Dem fick för sig att vi skulle på bio denna kväll, och valet blev Surrogates!

Handlingen var bra, skådespelarna gjorde sitt jobb, och den var lite oförutsägbar film, vilkket höjde betyget!
Vad som däremot sänkte betyget var att man efter trailern hade förväntat sig att det skulle vara en sci-fi action rulle, men så var inte fallet!
Det är mer en sci-fi thriller, vilket sabbade förhoppningarna lite, så det sänkte väl betyget, mest pga förväntningarna.
Så i slutändan får den 7/10 i betyg av mig.
En sevärd film som ger en en tankeställare :)

Nu så sitter jag här, tvärpigg och med massa tankar snurrande i huvudet.
Tankar inför resan till Australien, tankar om mina nära och kära, tankar om mig själv och framtiden.
Australien kommer bli så jävla kul, jag skall få träffa Beckie igen (min fd sambo/hyresvärdinna i stockholm, och  tillika nära vän), jag skall skydiva, hoppa bungyjump och få lära mig surfa!
Men vad som är jobbigt är att jag kommer vara utan dem härnere i Karlskrona i fem veckor...
Det känns lite tungt, men det kommer förmodligen bli värt det, vafan, jag får ju se Beckie igen! :D

Om mina nära och kära, ja, vad skall jag säga där?
Dem som verkligen betyder något för mig, dem tar jag hand om!
Jag ställer upp, offrar min tid, utan att blinka, utan att ångra det, och det gör jag med glädje!
Och jag får massor tillbaka, folk står ut med mig, peppar mig och försöker ta hand om mig!
Men, när jag blir ensam då?
Ja, då kommer alla gamla tankar, minnen och känslor tillbaka, och jag kan inte belasta någon, så det blir till att jag sitter och brottas med dem själv, och med dem kommer, ångesten..

Om mig själv tänker jag om hur jag skall klara mig.
Som tidigare sagt så klarar jag inte av att vara ensam.
Men jag kan ju inte alltid ha folk runtomkring mig.
Alla har ju sina egna liv att leva.
Och jag kan inte vara deras liv, men det skulle vara något sådant som skulle behövas, jag skulle behöva få vara någons liv, vara behövd på heltid, kunna få hjälpa och kunna ta emot den hjälp som erbjuds.
Men var hittar man någon som kan erbjuda sig att bli ens liv?
Någon som ständigt behöver mig, och som kan be om min hjälp?
Jag  har min bästa vän, men (förlåt för detta..) hon klarar sig utan mig flera gånger om, för hon ÄR stark (vad du än säger så är detta sant!), och hon har faktiskt bevisat flera saker att hon till exempel kan ta hand om sig själv, så hon behöver inte mig som sitt liv.
Är det egoistiskt utav mig att tänka så?
Elakt?

Om framtiden då..
Ja, vad HAR jag för framtid?
Just nu går jag på ett valideringscenter, men ett samtal idag (igår, måndag) visade på att dem inte tycker att jag skall sättas i arbete, inte riktigt än.
Jag har för mycket att jobba med mig själv med, för mycket saker som händer, för mycket att ta hand om.
Så vad har jag för framtid?
Kommer jag alltid vara sjukskriven och gå på bidrag eller ersättning för sjuka?
Eller KOMMER jag komma ur skiten och faktiskt skaffa mig en utbildning, ett jobb, ett liv med allt vad det innebär?
Flickvän, fru, jobb, barn, boende/samboende, ja, allt det där som gör att man faktiskt lever och inte bara är vid liv?

Oj vilket långt inlägg detta blev, men jag kände det nödvändigt att faktiskt få ut allt detta ur mitt sinne.
Läs och kommentera ni som bryr er, resten, bara läs och gotta er i en annans misär! :)

Dagen har väl varit okej, den har innehållit lite mat, fixande med grannens dator, och fått spendera lite tid med bästa Elin.

Kvällen (senare på kvällen efter Elin) däremot, usch...
Den var helt okej till en början, blev inbjuden till förfest och sedan utbjuden på krogen.
Allt flöt på bra tills jag tappade min plugg till örat.
Då sänktes mitt humör till max!
Att en sådan liten sak kan förstöra hela min kväll!
Plus att jag hade vetskapen om att jag skulle vara ensam ikväll, ingen att sova med, ingen att prata med...
Men när jag kom hem nu så satt faktiskt Linn och spelade Guitar Hero, o ch det räddade väl det lilla som var kva av min kväll.

Nu sitter jag här och skall snart sova, hoppas på att slippa ångesten imorgon, men det tror jag inte..

Fyfan, jag vet inte vart jag skall ta vägen längre...

Idag har varit helt okej ändå.
På vägen till Iris Hadar på tåget så kände jag mig helt glad över att jag har världens enda och bästa vän!
Jag kände mig som om jag kunde ta mig an vad som helst!

När jag kom till Iris Hadar så började vi som vanligt med att stämma av dagen, hur jag mådde och så vidare.
Sedan kom det en del som jag bara inte klarade av, allmänkunskapstest.
Jag klarade inte ens den lägsta nivån!
Snacka om att INTE vara allmänbildad...

Efter det fick jag göra tråååkiga tangentbordsövningar, som jag också avbröt för att jag ansåg dem så onödiga.
Sedan fick jag göra den roliga biten, mecka med mina kära datorer <3
Tack vare att jag gjorde och klarade av allting så snabbt så fick jag dra hem en timme tidigare.

Väl hemma, loggar in på msn, så visar det sig att Elin också kommit hem precis, så jag drog över till henne och fick spendera tid med henne fram tills nu, när jag sitter här och skriver detta.

Nu har jag Kim och Linn på besök, vi skall installera om Linns dator, osv osv, så just nu sitter hon och kopierar filer till min externa hårddisk.

Så nu skall jag sätta mig och spela lite, och sedan får vi se vad kvällen har i beredskap åt mig!
Hörs en annan dag!

Började dagen med att vakna upp och funder på, vad gör jag här?
Vad har jag här att göra egentligen?
Tillfredatälla andra?
Få mig själv att må bra?
Ge min tillvaro en mening?

Ett antal stesolid senare och min ångest är i schack.
Men trots det så ligger den och gnager, förtär.
Jag vill bli fri från min ångest, från mina destruktiva tankar.
Från min destruktivitet över huvud taget.

Men jag har haft två underbara nätter, båda nätterna fick jag spendera med Elin, på fest och filmkväll.
Bättre än så kunde jag inte haft det!
Gawd vad den människan kan göra mig lycklig!

Sitter nu och kollar på när Linn och Kim spelar Guitar Hero.
Dagen har väl funkat okej.
Var på banken och satte in lite pengar, var hos polisen och hämtade ut mitt pass.
Men ändå, det är något som känns, fel...
Saknaden utav min bästa vän kanske?
Inser hon verkligen vad hon betyder för mig?
Förstår hon att jag går under utan henne?

Hon kanske vet det, och därför väljer hon att inte säga så mycket längre?
Men även det krossar mig..
Det förgör mig att inte få veta, att inte kunna ställa upp...

Du vet den där känslan man har av att behöva prata av sig med någon?
När man känner att allt gått för långt.
När man verkligen inte orkar mera, utan man vill bara sluta existera, inte dö,
bara försvinna en stund..
Den känslan har jag konstant.
Men när det väl kommer till kritan, när jag har en psykolog att prata med t.ex,
då tar allt stopp.

Jag vet inte egentligen vad jag ville ha sagt med detta men..
Gjort är gjort!

Att glömma ta sina antipsykotiska meds på en vecka var inte en lyckad grej.
Linn kom hem till mig inatt nu och hittade mig i tvärpsykos.
Jag minns inte mycket, bara ett fåtal saker, som att jag kom på mig själv
med att prata med mig själv, om mig själv.
Vidare skall jag ha frågat Linn vem hon var, vart vissa folk hade tagit vägen,
och varit obehaglig som fan...
Usch, hatar när jag får psykoser!
Men började med medsen idag igen, så förhoppningsvis slipper jag psykosa igen på ett tag..

I övrigt har dagen varit sådär, tråkigt på Iris Hadar, fått en remiss skickad till en
ätstörningsklinik, och sådana saker..

Skall in till polisen imorgon och ansöka om pass, gå förbi apoteket och hämta ut
tillstånd så jag får ta med mig medsen in till Australien, och så skall jag handla.
Det är morgondagen det.
Nu så blir kvällen fylld med dator och guitar hero spelande!