Zippit

Teater.
Allting handlar om teater.
Spela när det är folk närvarande.
Visa ansiktet utåt som den som klarar av att hantera situationen.
Men ibland brister fasaden.
Då rämnar hela världen som man har byggt upp.
Jag är så trött på all denna teater.
Trött på mig själv som alltid skall spela, som aldrig säger nej.
Fixar inte att vara ensam, klarar inte av att ha min egen tid.
Jag kämpar på?
Det vet jag inte.
Blir som att jag ger upp lite mer dag för dag som går.
Ingenting är som det var förut.
Och det gör mig extremt ledsen.
Jag vill ha tillbaka det som inte är mitt längre.
Jag har inte en aning om var jag skall ta vägen.
Fastän vägen är utstakad framför mig, jag får vård och hjälp, så kan jag inte ta emot den.
Är som vilse i en stor skog med en bred huvudled precis vid sidan om mig.
Men jag hittar inte till huvudleden.
Istället irrar jag bort mig mer och mer in i skogen.
Rymden.
Jag har fått en lykta att lysa med i mörkret för att hitta vägen, men jag har ingen lampolja till att fylla på den.
Så den har slocknat.
Nu kan jag inte tända den igen, även om jag får lampolja, för jag har inga tändstickor.

Ånger.
Jag önskar ibland att jag inte säger saker.
Det är så mycket som jag skulle vilja få osagt.
Men det går inte.
Allt jag kan göra är att visa att jag inte menade dem saker jag sade.
Jag är rädd att jag har förlorat det som står mig närmast, det som betyder mest.
Tiden läker alla sår sägs det ju.
Men det känns inte som det.
För varje dag som går så rivs såren upp på nytt, djupare, större, flera.
Dem varar och inflammeras och gör så fruktansvärt ont.
Kommer dem läka?
Kommer jag tillåta att dem läks?
Eller skall dem sitta i för evigt så att jag aldrig glömmer bort vad jag har gjort?

Alla dör vi, mer eller mindre långsamt...

Spöken från det förflutna är och hälsar på.
Men vad är deras mening?
Varför spökar dem i mitt sinne?
Är det för att påminna mig om hur det var så jag inte åker dit igen?
Vill dem rädda mig?
Eller är det verkligen hjärnspöken som skall få mig till att må dåligt?
Så att jag ständigt påminns om det jag gjort?
För att jag skall få något straff?

Nej, jag vill bara försvinna in i min värld där jag slipper känna.
Slipper se att alla försvinner runtomkring mig.
En värld där jag bara får vara jag, utan bekymmer och problem.
Det som stoppar mig är att den världen mest troligt skulle bli min död.
Varför det hindrar mig, vet jag inte riktigt, kanske för att jag vill egentligen inte dö riktigt än?
Kanske för att jag vill se hur saker löser sig först?
Men, den världen suger mer och starkare nu än förut.
Den drar sig närmare hela tiden, sveper sig runt mig som ett lugnande täcke utav moln.

Nej, jag vet inte hur länge jag kommer klara mig från den, helt ärligt..

Vad har jag gjort idag egentligen?
Varit på ett möte helt off ang. min sysselsättning.
Minns inte ens vad dem sade.
Sedan har jag suttit hemma  vid datorn.
Vad hjälper det mig att sitta såhär?

Nej, jag kan inte skriva mera, för mycket saker inom mig som rörs upp så  fort jag försöker tänka..

Har fått lov att ladda upp lite bilder från Fanatism på Deviantart.
Adressen dit är http://fanatism.deviantart.com

Bilden här ger ett intryck av förort/trash människa.
Älskar den, för den beskriver en känsla jag har riktigt bra!

Under en storm som härjade i fjärran land, så var det under en viss storm som ett träd föll.
Trädet föll och landade bredvid en massa strån på en åker.
Vad trädet förundrade sig över var att ingen enda utav dem små bräckliga stråna hade brutits av, men att han som det stora starka trädet hade fallit.
Trädet frågade stråna "hur kommer det sig att jag som är så mycket större och starkare än er faller i denna storm, och ni står kvar"?
Stråna svarade, "jo, det är för att vi böjer oss med dem hårda vindarna, istället för att streta emot, så på det sättet skonas vi från ditt öde".

Vad jag ville komma fram till med denna historia är att även om olyckans vindar blåser hårt, så böj dig med dem och se bräcklig ut och klara dig från fallet, hellre än att försöka streta emot i kampen att se stark ut, för att till slut falla.
Man behöver inte alltid se stark ut för att vara stark.
Man är stark även om det yttre inte stämmer överrens.

Fick en liten visit av Elin idag.
Hon kom med mina nya gardiner.
Så nu har vi fått upp dem i lägenheten, och det blev verkligen ett ansiktslyft.
Kul att få träffas med.
Dock mindre kul att humöret dalar.
Jävla humörssvängningar..
Men men, bild på gardinerna då..

Gud äter på mig.
Han tuggar för att sedan spotta ut mig och därefter trampa på mig.
Och hans skapelser följer hans ecempel såklart.
Finns inte en jävel som inte gör så.
Tugga, spotta, trampa.
Så ser det ut, varje jävla dag.

That's what friends are for.

Ledsen, men jag känner mig inte speciellt mycket "friend" längre.
Jag känner mig bara mer och mer bortknuffad.
Ersatt.
Eller är det jag som knuffar bort alla?
Jag vet inte.

Till helgen skall i alla fall Sussie komma.
Det skall bli, intressant.
Skall se hur många vi kan gå på nerverna då.
Eller om vi dödar varandra först.
Vi får se helt enkelt.

Har bara legat i sängen största delen av dagen idag.
Har inte orkat vara uppe.
Orkar det inte nu heller egentligen.
Och så har jag åkt på en ordentlig förkylning.
Som om jag inte var matt och orkeslös nog redan.
Inte ens röka funkar.
Skitliv.

Prioriterad, prioriteras, att prioritera.
Är inte, görs inte, vill inte.
I den ordningen.
Och vem bryr sig?
Jag orkar inte bry mig nu i alla fall.
Och tankarna knuffar bort all tro om att någon annan gör det heller.

Allting som sägs, görs, ageras på något sätt över huvud taget, tolkas av mig som om personen (personerna) ifråga menar helt tvärt emot.
Dem som säger emot är inte dem som gör det, utan det är dem som är utomstående.
En gång i tiden så hade jag en plats, jag var prioriterad.
Skoja inte om den platsen är ersatt, tagen, utbytt.
Fysisk smärta åsamkad av psyket, funkar det?
Ja det gör det.
Det gör så sjukt ont inombords så jag får ont i kroppen.
Känns som om det på riktigt är råttor som gnager i bröstet på mig.
Inte bara ångestont (även den gör ont på riktigt) utan vardagsont, om man kan beskriva det så.

Ser på mina inlägg, ett positivt utav drygt 200.
Ungefär.
Och dem blir inte bättre med tiden heller.
Så den jäveln som sade att tiden läker alla sår borde få sig en rejäl omgång.
Det enda tiden gjort med mig är som att hälla syra i dem redan stora såren som finns.
Ett ej riktigt lyckat liv.

Och så kommer Hon och spökar igen, Hon från det förgånga.
Sliter i mig på ett vis som jag inte förstår hur Hon lyckas med även efter det att hon är ute ur mitt liv.
Men det är väl inget det heller.
Jämfört med andra.
Även jag är en gnällande idiot.

Men ändå, jag fick höra en riktigt bra kommentar igår.
"Kärleken är din, men orden är åt någon annan".
Det var min kompis som skulle förklara att han faktiskt tyckte om mig, men sade fel namn, och kläckte ur sig den kommentaren, som jag nu har för avsikt att använda mig utav själv.
För dem beskriver rätt bra det jag vill ha sagt.
Min kärlek är åt dig, men dem ord jag sade var inte vad jag menade, speciellt inte åt dig.
Och duger inte det, om jag inte kan få förlåtelse, ja, då vet jag inte längre vad jag kan göra, för jag har försökt, och försöker fortfarande så mycket jag kan.

Nu har jag inget mer att säga.
Over and fuckin out.

Föreställ er universum.
Föreställ er universums mittpunkt.
Föreställ er den yttre rymden.
Där befinner jag mig just nu.
I den yttre rymden i förhållande universums mittpunkt.
Frånvarande, ja.
Inte här.
Känner mig inte ens här fysiskt.
Hur hanterar jag detta?
Skall man gå tillbaka till vad man vet funkar?
Eller skall man bara härda ut och försöka leva i dem små korta stunderna man känner sig här?
Jag har inte en aning.

Fick träffa Elin idag i alla fall.
Det var, jag vet inte om det är ett ord som kan tolkas rätt i detta sammanhang, men, ouppenåligt.
Jag vet inte, ni får väl fråga om ni vill ha utförligare svar.
Men jag tror hon förstår i alla fall.
Kan inte beskriva det bättre med ett enda ord.

Ja, hej då..

Har en ny header nu igen, fick lov av konstnären och musikern Dadilydoo att använda den! :D
Tack så mycket *tackar och bockar*

Den beskriver rätt perfekt min sinnesstämning, så jag blev rätt helt okej i skallen,
utav något som kan liknas vid ett glädjerus när jag fick ett "ja" till att använda den!

Well, vad tycker ni?

Efter en dag på Wiljan sitter jag här nu igen.
har precis haft Linn på beösk och kollat på Girl Interrupted.
Fick en låt av en gammal internetkompis också.
Den texten berör en hel del.
Plus att det är en väldigt bra låt, och tjejen som sjunger har en riktigt fin röst.
Så, det är den som har gått på loop nu sedan igår.
Rekommenderas varmt.
Artist, Paul Oakenfold med låten More Than Human.

Du har rätt!
Vi klarar det här nu!
Så länge jag vet att jag har dig så vet jag att jag klarar det här, och jag vet att du klarar det du med!
Min själsfrände, det är du!
Vill verkligen inte att vi någonsin skall glida isär!
Jag tror på dig, jag skall ta in dina ord, och du vet att jag tar dig för den du är, och jag tar dig på ditt ord!
Tack! <3

Och nej, jag glömmer inte bort övriga vänner heller, ett stort tack till er som orkar med mig när jag är som jag är!
Ni förtjänar allihopa något så mycket bättre, och jag skall verkligen försöka att klara av detta nu!
Tack!

En förklaring till mitt annorlunda, faktiskt positiva inlägg då.
Hade nattpermis från psyk nu inatt, städade lägenheten med Kim och Linn från 17.00 till c:a 02.00 på natten.
Sedan kom ett stycke Kjolle på besök, och vi snackade ända in till småtimmarna allihopa!
Dock så tog tröttheten och nikotinbegäret över ett tag och grinigheten satte in.
Men det gick över till slut ändå!
Sedan, vad kan klockan ha varit, 10 på morgonen?
Efter en natt utan sömn, återigen, så satte ångesten igång som ett slag i magen.
Började skaka så in i helvete, kunde knappt andas, och tankarna och känslorna gick på högvarv..
Som tur var skedde två saker.
Ett var att mitt boendestöd ringer precis när allting börjar, och jag säger faktiskt till dem att jag mår skit och behöver bli upphämtad.
Dem beslutar sig för att hämta mig så fort dem kan, så efter en timme kommer den ena och plockar upp mig.
Ångesten är fortfarande skyhög.
Två var att Kim faktiskt var vaken och såg efter mig så jag inte hittade på något dumt, försökte få mig på andra tankar så att jag kunde hålla ångesten under kontroll.

Sedan blir jag upphämtad av mitt boendestöd, och vi kör iväg till mötet med kommunen angående sysselsättning.
Mötet gick väl egentligen bra, för redan på fredag denna veckan skall jag till Jobbcenter och kartlägga vad jag skall ha för sysselsättning!
Dock så hade jag sådan kraftig ångest under hela mötet, så jag satt bara och skakade och kämpade emot för att inte klappa ihop totalt.
Så jag kunde inte fokusera på vad som sades, så jag har ingen riktig koll på vad som blev sagt.

Efter mötet så fick jag följa med min gamla kontaktperson från mitt gamla behandlingshem till nya mellanvården, mitt gamla rehab, fick kaffe, och bara prata av mig lite.
Nu är klockan c:a 14.00 och ångesten håller fortfarande i sig, men börjar dock lugna ned sig.

Efter fikat, runt 15.15 så ringer mitt boendestöd igen, och frågar om jag vill ha skjuts tillbaka till avdelningen.
Hon säger att hon har en god nyhet åt mig!
Jag tackar ja, och 10 minuter senare så kommer hon, och jag fick min nyhet.
Den gjorde mig glad, och det är därför som jag nu kan förmå mig till att skriva något positivt istället för bara massa gnäll.

Nu sitter jag här och försöker tänka lite rakt, försöker smälta allting som skett idag, med humöret dalande, och en mobil som inte vill skicka iväg sms, men dock med något att se fram emot.

Tomhet, uppgiven, ångest, oro, tankar, äckel, självhat, allt det, plus massa mer, pågår hela tiden.
Trots att jag är tom så har jag alla dem sakerna i mig.

Var hemma på nattpermis lördag till söndag.
Humöret pendlade hur mycket som helst.
Men lyckades ändå hålla mig ifrån att klappa ihop.
Mer för de andras skull än för min egen.
Klarade inte av kvällen, kände att jag behövde något mer.
Så det fick bli vodka.
Men efter nästan en hel sjuttis så var jag fortfarande inte så full som jag borde ha varit.
Inte nykter, men inte full.
Fick aldrig någon riktig lyckokänsla.
Alkohol är så inte min drog.
Blev mer och mer teater istället.
Så till slut var hela kvällen bara teater.
Och, som vanligt, klarade jag inte av att kontakta psyk för att få hjälp.
Så det blev till att vara hemma för att till slut däcka.

Morgonen var bättre.
Gick hem till Hannes för att fortsätta lite på vårat musikprojekt.
Så vi gick igenom lite nya riff, knåpade lite på en ny låt, fastnade där i två timmar ungefär.
Sedan var det dags att åka tillbaka till psyk.
Började känna av instutitionsskador redan när jag åkte bussen.
Att jag är så skadad utav att åka in och ut på psyk hela tiden.
Att jag inte kan klara mig själv ens en gång.
Utan jag måste ha hjälp för att klara av min vardag.

Jag är nog världens nog mest hopplösa idiot.

Dagens låt är nog Nelly Furtado - All good things (come to an end)
Mer sann får man nog leta efter, tyvärr...
För jag gillar inte att den är så sann.
Men nu är den det.
Fan då..

Ny design på bloggen.
Lite småtråkig, men roligare än Blogg.se:s vanliga mallar...

Haft Linn på besök precis.
Hon har gått nu dock.
Är dessutom så numb i skallen så jag knappt orkar prata.
Så lite tråkigt för henne..
Bedövad, avtrubbad, jag vet inte riktigt, men det är väl vad som bäst beskriver mig just nu.
Mitt tillstånd.
Misstänker att jag håller på att få öroninflammation med..
Precis när man trodde att nu kan väl inget mera gå fel, så kommer det något mer.
En liten grej bara, jämfört med resten, men ändå.
En olycka (eller sju) kommer ju sällan ensam(ma)..

Min huvudvärk har börjat dra igång igen.
Känns ju sådär.
Får hoppas på att den går över till imorgon då jag skall hem.
Nattpermis, lördag till söndag.
Så det skall väl komma över några stycken, prata lite, och försöka ha det okej.
Det borde det bli i alla fall.
I värsta fall får jag ta mig tillbaka till avdelningen.
Men det skall nog inte behövas.
Eller göras.

Vem försöker jag att lura egentligen?